Här ska jag kortfattat och med länkar till redan skrivna inlägg sammanfatta min sons historia. Det är inte en rolig läsning. Men jag känner att det är nödvändigt att den här historien berättas.
- 2003 sökte vi oss till BUP första gången. Vi kände att något inte riktigt stämde med vår son. Han är då på sitt 8:e år. Han fick diagnosen "lindrigt utvecklingstörd". Om det kan man läsa här>>
- Livet flöt på rätt bra, vi tyckte dock att vår son inte var så utvecklingstörd, skolan fungerade rätt bra några år. Men med stigande ålder ökar även kraven på våra barn. Vi sökte BUP igen då han var 12 år. Vad som hände då finns att läsa här>>
- Det visade sig att han fortfarande var utvecklingsstörd, men efter påtryckningar från oss föräldrar gick man även med på att kolla om det även fanns en ADHD med i bilden. Och det gjorde det. Typ "en släng av ADHD", det stora var hans underbegåvning. Särskola var det absolut bästa för honom, sa vår barnpsykolog med stor erfarenhet av sådant här. När han började 7:an började han i särskolan och flyttades från BUP till Barnhabiliteringen. Där tycker man dock att hans person inte riktigt går ihop med sin diagnos... En tredje utredning påbörjas, läs om den här>>
- Den tredje utredningen visade alltså att han inte alls är underbegåvad alls, däremot har han en stark ADHD med drag av Aspergers syndrom som ställer till det för honom. Han ska inte gå i särskola alls, han ska gå i skola för "normalstörda" elever. Så vi börjar söka efter en skola som kan ta hand om vår son på bästa sätt. Det blir ett måste att han går om 7:an, egentligen har de senaste tre åren i hans skolgång varit ickefungerande. Men allt kommer bli bra, blir vi lovade. SKÖNT! Om det kan man läsa här>>
- Men det blev inte så bra. Vi hade blivit lovade att man på skolan kunde det här med ADHD: "Han är ju verkligen inte den första av våra elever som har de här problemen. Allt kommer bli bra" hade det hetat. Det visade sig att deras sätt inte alls fungerade för vår son. Det visade sig att de faktiskt inte har koll alls. Så vår son börjar skolka och skolka. Det är nu det riktigt jobbiga börjar... Läs om hur det blev här och hur vår kontakt med BUP såg ut vid den här tiden>>
- Man kommer fram till att man ska anställa en assistent till vår son. Vi tänker att det kanske kommer att fungera, äntligen. En strimma hopp tänds i oss>>
- Men den strimman släcks rätt snabbt. Han har utvecklat ett rymningsbeteende och struntar fullkomligt i skolan, assistenten som anställs kan inte göra något alls. En dag bröt jag ihop fullständigt>>
- Han har under den här tiden ätit medicin. Först fick vi Strattera och Ritalin (Ritalinet för att Stratteran tar ett tag att verka, sen sattes det ut. Han mådde inte så bra på Ritalinet). Efter en tid kombinerade vi Strattera med Conserta och han tyckte att det fungerade rätt bra. Han fick mer ordning i sitt huvud. Men nu har han kommit så långt i sitt destruktiva leverne, han hänger med andra ungdomar som också struntar i det mesta (förmodligen har även de blivit sviken av vuxenvärlden och inser att det inte inte är lönt att ens försöka). Min son och några andra bestämmer sig för att de inte ska ta medicin något mer>>
- Han fortsätter att rymma...>>
- BUP vet inte om att diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" inte längre finns för vår son! Habben har tydligen inte skickat de uppgifterna till BUP!>>> Läs även här>>
- Tillslut lyssnar BUP på oss! Det tog ett bra tag, kan man säga! Men efter det att både jag och skolan gjort var sin anmälan till socialtjänsten börjar saker hända. Möte 1 med skola, soc, BUP och oss föräldrar>>
- Tyvärr reagerade man på BUP alldeles för sent. Under de möten vi satt i fick vi ägna oss på att släcka bränder eftersom han rymde så mycket. Vi visste inte alltid var han var. Ibland sov han hos äldre "kompisar" som även de var kända av socialtjänsten. Vi fick reda på att han rökt spice och sniffade bensin en hel del... Jag kan förstå det! Hela hans väsen var enorm stress, han var skyldig folk pengar han inte hade, han vägrade äta sin medicin, ingen förstod honom, han kände sig värdelös... Det blev ett LVU på honom tillslut...>> Han ringde mig på kvällen då han kommit till det hem han blev placerad på. Jag frågade hur det var med honom. Hans ord var: "Mamma, vi får vara starka. Vi måste hålla ut". Vi grät tillsammans. Han skulle fylla 15 några dagar senare.
- Naturligtvis påverkar det här lillsyster alldeles enormt!>>
- Blandade känslor är det hela tiden! Skönt att ses, men jobbigt också! Och väldigt jobbigt att lämna honom på hemmet efter en väldigt fin dag tillsammans!>>
- Terminen börjar på ny skola igen, eftersom han numera bor på annan ort. Men det är inte så lätt att orka med skolan... >> Om man tänker efter så är det inte så konstigt med den historia han har bakom sig..
- Efter ett halvår på hemmet börjar det hända saker i min son. Lite så att polletten trillar ner>>
- Under våren som varit har vi fått träffa sonen mycket mer. Efter jullovet har det hänt något, han börjar på riktigt förstå vad som är viktigt och bra att göra. Det skimmer av harmoni och lugn som nu finns över honom tror jag aldrig att jag sett! Och det är så skönt! Visst har vi en lång väg kvar, han är fortfarande oerhört impulsstyrd och tror ofta att han bestämmer saker som han inte kan bestämma. Men han är på väg åt rätt håll! Han kommer att lyckas riktigt bra en vacker dag. Det är jag övertygad om!
- ÄNTLIGEN! Sonen flyttar hem idag! Mycket har hänt, han har blivit mycket lugnare, lärt sig hantera sin ADHD på ett bra sätt och kan idag säga till när det blir för mycket, istället för att bara bli arg och slå i väggar och dörrar. Välkommen hem, min son! NU KÖR VI!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar