I helgen har hemmet varit fullt med människor och själar. När det gäller min son har vi fått mer tid att umgås. Från att det varit så att pappan och jag haft tid varannan gång och varannan helg (dvs vi har fått var fjärde tillsammans med honom) några timmar där på orten han bor, har vi nu fått att sonen kommer hem varannan helg och så delar vi på helgen. Den här helgen var den första på det sättet.
Sonen gick igång inför den här helgen och ville gå på discot som anordnas av kommunens fritidsgårdar. Men det är det inte riktigt läge för än. Vi måste skynda väldigt långsamt. Hans helg började hos sin far och jag hämtade honom igår för att fortsätta helgen hos mig. Det var också min födelsedag, så vi hade middag här tillsammans med mina föräldrar, min särbo och hans barn. Huset fullt, alltså.
Vi har haft en lugn och fin helg. Riktigt fin! Det är så skönt att se att sonen nu har hittat ett lugn i sig. Jag vet att det inte alltid är så, jag får rapporter från hemmet där han bor om hur han reagerar på saker och ting. Men då han är hemma här, då han vet vad det är som gäller, då han vet att kompisar inte kommer på fråga. Då är det lugnt. Och skönt.
Vi har varit ute i fina vårvintervädret som varit här idag, grillat korv och åkt pulka. Som en bra söndag ska vara.
Jag körde lillasyster till pappan tidigare i afton. Sonen var kvar hemma. Han rymde inte. Han var lugn. Som han varit hela helgen. När han skulle bli hämtad kom ångesten över mig. Jag vill bara ha honom här! Tänk om vi skulle få en vecka tillsammans! Bara han och jag, inget jobb eller skola. Åh, vad jag vill börja om med allt! När det är så fint som vi har det nu tillsammans är det också lätt att bli lurad och tro att allt är fixat. Någonstans vet jag att det är lång väg tillbaka. Men jag vill att det ska vara bra och enkelt och det nu!
Så från att ha haft mitt hem fullt med fina människor sitter jag här nu själv. Med mina tankar. Och med mina önskningar om ett liv i lugn, ro och harmoni.
