torsdag 26 maj 2011

Senaste tiden, Petter och ADHD

Sonen
Sonen har inte bott hemma hos mig på 7 veckor nu. Då samhället äntligen tog över föll jag ihop i en blöt fläck, helt utmattad och vår kontakt på socialen sa väldigt tydligt att jag inte längre orkar ta hand om min son. Hon vände sig till pappan och frågade: "Orkar du?". Sonen flyttade dit på heltid och det har varit väldigt skönt. Tror också att syster tycker det då hon fått vara hos mig själv i perioder.

Sonen har dock utvecklat ett flyktbeteende. Stryker man honom inte medhårs drar han bara. Stänger av mobilen och kan komma hem flera dagar senare. Nu har det också visat sig att han, då han slutat med sin medicin på eget bevåg, förmodligen ändå känt att han behöver något. Man har kommit på honom att sniffa bensin och tydligen har det hänt fler gånger än den gång han blev tagen på bar gärning. Tydligen har han också rökt spice.

Vi får nu äntligen bra hjälp. Jag HOPPAS att vi snart är inne på rätt spår och kan se ljust på framtiden! Han ska vara hemma hos mig under fyra dygn nu och jag vill att vi ska få en bra helg!


Petter
Blev så glad då jag hittade Jan Gradvalls reportage om Petter där han pratar om sin ADHD-diagnos som han just fått. Den kan man läsa här >>

Petter har också skrivit en låt om hur han ser på saker och ting. Tyvärr anser han att det här med mediciner inte är en bra grej, vilket min son tog fasta på under nästan 2 månader. NU har sonen förstått att medicin nog inte är så dumt i alla fall och har börjat ta den igen. Det blir lite tokigt när en sådan stor förebild som Petter förespråkar en sådan viktig sak. Annars gillar jag låten och hans sätt att beskriva saker och ting!

onsdag 4 maj 2011

Tänk om...

Tänk om samhället var anpassat för de personer som har en NPF-diagnos! Tänk om! Jag tror inte att alla "normala" skulle ha så mycket funderingar, faktiskt!

Vi kan ta alla myndigheter t ex. De flesta jag känner har ångest (eller i alla fall obehagskänslor) inför att fylla i en blankett från valfri myndighet (Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket... you name it!). Alla de här människorna, mina kompisar, som känner så här är i vanliga fall högfunktionella på sina arbeten, i sina olika liv.

Tänk OM vi hade ett samhälle som skulle vara utformat på det viset att även personer med en ADHD-diagnos skulle kunna fungera som en "normal" människa! (som skulle kunna fylla i den här blanketten från valfri myndighet!) Tänk den tanken! Jag tror inte att alla "normala" personer skulle känna sig exkluderade på något sätt! Jag tror de skulle vara tacksamma! Och jag tror att samhället skulle tjäna pengar på det, dessutom! Färre insatser skulle behövas i skolan, för att nämna ett konkret exempel. Om skolan skulle vara anpassat för de här eleverna på ett naturligt sätt hade de här eleverna klarat sig bättre - även de utan diagnoser hade gjort det! - och färre sociala insatser hade behövts sättas in.

Attentions undersökning och samhället

Jag har ägnat mycket funderingar på hur det kunde bli som det blev för oss. Hur kan det vara så att man inte med ens blir uppfångad av vården? Hur kan det vara så att man själv måste ta reda på saker och ting, söka i bloggar för att få kunskap? Hur kommer det sig att man inte som förälder till ett barn per automatik får utbildning i hur det är att ha ADHD?

Jag såg en fantastisk föreläsning på Kunskapskanalen med Lotta Abrahamsson, som själv har en dubbeldiagos (ADHD/Aspberger). Hon pratar till pedagoger, hon arbetar själv med de här barnen och FÖRSTÅR dem! Hon pratar inte OM de här barnen - hon pratar utifrån egen livserfarenhet och säger till de som lyssnar: "Ni funkar så här (blablabla) har JAG lärt mig alldeles nyss!" Klicka här för att se föreläsningen! Den är i tre delar och de andra två delarna får man om man klickar på rubriken "Program i serien" till höger.

Föreningen Attention håller också koll på saker som händer. För ett tag sedan la de ut en enkät som anhöriga till personer som har en NPF-diagnos och de fick många svar. Här klickar man för att se vad människor har svarat på den enkäten. Tyvärr är inte vår historia på något sätt unik. Tyvärr är det så här det ser ut i välfärdssvergie... Tyvärr måste barn fara illa. Tyvärr måste föräldrar bränna ut sig totalt.

I vårt fall har man funderat på om en familjehemsplacering kanske är det bästa. Inte för att vi som föräldrar inte funkar, utan för att sonen MÅSTE bryta helt med sina vanor, de han umgås med, för att han måste bryta sina mönster. Jag tänker att om insatser hade kommit på en gång, direkt, hade mycket lidande kunnat förhindrats, alla vi hade mått bättre. Vilket också hade sparat samhället en hel del pengar.

Här finns ett annat inlägg om hur samhället inte fungerar... 

UPPDATERING
Läste idag DN Debatt på det här ämnet, men då för personer som har rätt till stöd via LSS, Lagen om särskild stöd och service. Jag har tidigare nämnt att det är ett systemfel i samhället, läs här och här.