Dagen idag

Frukostbordet:
Sonen är inte sugen på frukost alls och kan därmed inte ta sin medicin, vilken han behöver för att kunna hålla tankarna i styr och humöret i schack. Utan mat i magen mår han pyton av tabletterna. Han åker iväg till skolan. Tror jag.

Kl 10:
Skolan ringer och säger han inte är där. Jag ringer sonen två gånger, utan att få svar. Sen stängs telefonen av och det går inte att nå honom. Jag ringer tillbaka till skolan och säger att inte heller jag lyckades. Sedan ringer jag till vår kontakt på soc som inte svarar så jag skickar henne ett mejl istället. Jag ringer till verksamhetschefen på BUP (för tredje gången på några veckor), även det försöket var fruktlöst. Lämnar meddelande på den telefonsvararen i alla fall och säger att jag bara måste ha kontakt med henne. Jag ringer till den sköterska på BUP, som är den enda kontakt vi har med dem. Inte heller hon svarar. Stressen flödar i mig och det är svårt att koncentrera sig på jobbet, där det är rätt mycket att ordna med just nu.

Kl 11:
Skolan ringer och säger att sonen nu är funnen. Han sitter och pratar med en tjej som går på en annan skola i vår stad. Jag ber att få prata med sonen, han slänger luren i örat på mig.

Kl 13:
Skolan ringer och berättar att sonen nu dragit från skolan. Han har stängt av sin telefon, det går inte att nå honom. Kollar mejlen för att se om kontakten på soc hört av sig. Det har hon inte.

Kl 14.20:
Sköterskan på BUP hör av sig. Jag frågar hur det går med att fixa en ärendeansvarig åt oss. Det har inte hänt. Vid det här laget har jag svårt att vara särskilt trevlig så jag frågar om det är så att jag måste bli tvungen att anmäla dem till patientnämnden för att det ska hända nåt. Jag nämner även - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att sonen har himla svårt att sova på nätterna. Det har hon inte någon anteckning på. Jag vidhåller att han måste få nåt att sova på för att vi ska få ordning på tillvaron som blir allt mer kaotisk. Brösttonerna har nu åkt fram. Hon lovar att kolla upp det.

Kl 15.30:
Sköterskan på BUP ringer tillbaka och säger att nu finns ett recept på något att sova på. Det är bara att hämta. Hon berättar även att hennes chef hade stoppat henne på kafferasten och sagt att hon tagit tag i vårt ärende. Det var en månad sedan hon fick reda på att det var akut.

Kl 16.30:
Jag åker hem för att skjutsa det andra barnet till sin träning. Sonen lovar att vara hemma, inga kompisar ska komma, vi behöver prata i kväll.

Kl 18:
Träningen slut, vi åker hem och hittar tre tjejer här. Alla har ätit makaroner här och köket är ett bombnedslag. Jag kräver att de ska plocka undan efter sig. Det gör de halvhjärtat, men dock. Tills diskmaskinen är full, de lämnar det som inte ryms. Tjejerna skickas hem, jag klarar inte av att ha folk hemma. Av sonen kräver jag att han ska diska undan efter sig. Istället smäller han i dörrar så att köksklockan, som satt på en helt annan vägg, ramlar ner och går sönder.

Kl 20:
Jag går snabbt på kvartersbutiken för att köpa en grej jag glömt köpa tidigare. Då jag kommer hem 5 minuter senare har sonen dragit. Han orkade inte vara kvar hemma, sa han. Han vill inte säga var han är - "Jag kommer hem om en halvtimme". Det gör han inte.

Kl 21:
Kvällsfika och tablett för insomning intas under rätt okej förhållanden.

God natt.

Uppdatering:
Sen rymde han. Han gick ut genom dörren och stängde av mobilen och försvann. Blev återfunnen dagen därpå av pappan som tog hem honom. Vid ett möte med soc och skolan den här dagen var jag så totalt slut att jag inte förstod vad som sades. Fick en fråga av skolan, jag förstod inte innebörden i den och det enda jag kunde göra var att gråta. Soc pekade med hela handen och sa: "Du orkar inte vara mamma till din son just nu." Sen vände hon sig till pappan: "Orkar du? Du får ta över nu, mamman måste få vila". Så blev det. Jag vet inte när jag orkar ta emot sonen hemma hos min nästa gång.

Detta ickefungerande BUP

Då vi var på BUP för tre veckor sedan fick vi en ny medicin, Conserta, och man skulle ringa mig efter två veckor för att höra hur det gått med dem. Hela den här veckan har jag väntat på att få ett samtal, inget har kommit än.

Jag ringde BUP igår och lämnade meddelande på personens telefonsvarare, jag ringde även till receptionen och där fick jag höra att de hade planeringsdag. Nu ringde jag igen, personen som ska ringa mig är ledig idag. Tabletterna håller på att ta slut. Inget nytt recept är skrivet. Ännu är ingen ärendeansvarig utsedd till oss, trots att man skulle ta tag i saken omgående då för tre veckor sedan. Ingen finns att prata med.

Det är helg.

Assistent anställs nu

Idag ringde rektorn på sonens skola och undrade om jag kunde komma till ett möte på måndag morgon. En assistent ska nu anställas! En som ska vara ett stöd i klassrummet och som ska se till att sonen tar sig till sina lektioner.

På senaste mötet vi hade på skolan var den psykolog som utrett sonen senast med. Hon berättade då för lärare och rektor - igen - att han klarar av att hålla koncentrationen igång i 15, max 20 minuter, och sedan är han overloaded och behöver göra nåt annat. Tillslut kommer vi fram till att sonen ska få gå ifrån efter en kvart av lektionerna och göra nåt annat en stund för att sedan komma tillbaka till klassrummet. Under pauserna ska han få göra något kreativt som teckna, fota, redigera bilder etc (som det också ställs undervisningskrav på, som inte blir en blahablaha-uppgift). Och nu ska alltså även en assistent finnas för honom.

Jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra nu! Jag hoppas att sonen kan få tillbaka kämparandan att vilja gå i skolan. Att han snart inser att det inte är så dumt, trots allt!


(Då rektorn ringde hade de redan bestämt tid för mötet där assistenten ska presenteras. Hon blev helt ställd över att jag inte kunde på den tid de avsatt. Det är som om det inte finns med i beräkningarna att vi som är föräldrar också har arbeten med saker inbokade. Det är som om det tas för givet att vi ska kunna kallas med kort varsel när som helst. Sånt gör mig irriterad)

Vad är kränkande behandling?

Ja, så heter en artikel på Skolverkets hemsida. Jag läser och funderar lite. Utdrag från artikeln:
"Diskriminering:
När en elev blir sämre behandlad av skolan än en annan elev
utifrån någon av de fem diskrimineringsgrunderna: kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning. Diskriminering i skolan kan ske genom de vuxnas beteende, regler, undervisning eller läroböcker."

Min son har alltså varit utsatt för diskriminering av vuxna då de inte kunnat anpassa skolsituationen utifrån hans behov.

Jag läser vidare:
"Funktionshinder:
Funktionshinder kan vara fysiska, psykiska eller intellektuella. Som funktionshinder räknas både sådana som märks, som att man använder rullstol och sådana som inte
märks lika lätt: allergi, adhd och dyslexi.
Exempel på diskriminering och trakasserier: Malin som har adhd blir utkörd från klassrummet för att hon inte kan sitta still. En dag klarar läraren inte av situationen utan skickar hem Malin med orden: "Du är inte tillräckligt mogen för att gå på högstadiet"."

Mer finns i den här artikeln som stämmer in på hur man inte tagit in min sons behov i skolan och som går in under diskriminering, indirekt eller direkt. Man har inte - trots att man vetat om hans funktionshinder - inte alls anpassat sig efter hans behov. Man har krävt att han ska anpassa sig efter skolans form. Det kan han inte. Han har verkligen försökt. Men det går inte.

Varför är inte ADHD inräknat i LSS? Varför? Det ÄR ett starkt funktionshinder på riktigt i verkligheten! Man måste ta den diagnosen på allvar och inte tro att det är "rätt så lindrigt". Min son är verkligen inte alls unik, han är verkligen inte ensam om att ha problem i skolan och i vardagen på grund av ADHD. Inte alls. Det finns fler som min son.

I mig har alla tiger-, lejon- björn-mammor vaknat ordentligt. Jag vill skydda mitt barn och se till att han får det han har rätt till. En bra liv och en bra utbildning. Han vet och känner att jag kämpar på med alla medel för hans skull. Han orkar inte själv kämpa. Jag hoppas att det jag gör ska ge honom kraft och ork.

Systemfel 2

Efter att vi varit på BUP och insett att de inte visste att sonen utretts av Habiliteringen för ett år sedan blev jag fundersam. Hur kommer det sig att de inte vet det? Är det för att vi efter 8 månader inte ännu fått en ärendehandläggare? Är det för att de har sådan personalbrist och ingen ännu har sett remissen? Eller beror det på något annat?

Jag ringde till psykologen på Habiliteringen för att kolla lite. Då får jag reda på nästa sak som jag som förälder förväntas hålla koll på. Hon kan skicka den utredning hon gjort till BUP enbart på föräldrars uppdrag! Eftersom hon inte fått det uppdraget är den alltså inte skickad! Och sånt ska jag som förälder alltså då veta? Utan att någon säger det till mig? För att jag har ett barn som har ett funktionshinder? Jag var helt bergis på att remissen redan var skickad! Jag trodde verkligen att så redan hade hänt!

Ibland funderar jag på varför det är så att vi föräldrar till barn med svårigheter förväntas av naturen veta en massa saker. Vi föräldrar MÅSTE veta ALLT eftersom INGEN talar om något för oss. Vi måste också vara sambandscentral mellan alla som vi förväntas veta finns till vår hjälp. Ingen annan tar det samlade greppet. Det här innebär att saker tar onödigt lång tid, vilket leder till att barn far illa och hamnar snett.

Tänk om samhället med de personer som vet allt i och med att de har det som sitt jobb kunde ta ett sådant ansvar! Tänk vad tid, pengar, energi och liv det skulle spara på! Tänk vad effektivt saker kunde bli om man slapp söka reda på allt som anhörig.

Tyvärr är vi inte ensamma

Jag råkade av en tillfällighet för några veckor sedan snappa upp på Twitter att SR Ekot höll på med ett inslag om en kille som inte fick gå i skolan. Jag trodde inte det var sant då jag lyssnade till Antons historia!

Killen VILL gå i skolan, han vill gå i en ADHD-klass. Kommunen säger nej! Då SR Ekot tog tag i det här ändrade sig kommunen och nu har han fått börja i en bra skola.

I morse såg jag det här inslaget om en pojke i Göteborg som också vill gå i skolan, men inte får eller kan...

Hösten 2009 gjorde SVT:s Uppdrag Granskning ett inslag om Jonatan som, liksom min son, fick diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" och det visade sig vara fel... Jag har haft kontakt med Jonatans mamma senare och fått veta att han har det jättebra numera. Han har gått restaurangskola och mår riktigt bra! Grattis Jonatan!


Tyvärr är vi inte ensamma. Tyvärr är något i samhället väldigt, väldigt fel.

Systemfel

Under alla de här åren har jag inom mig känt mig att det är något väldigt fel i systemet. Det är VI som föräldrar som på något sätt ska veta allt. Vi ska veta vilken skola som är bäst för vårt barn. Vi ska också veta vilken medicin som är bäst. Vi ska också veta var vi ska vända oss för att få hjälp och stöd. Det är ingen som talar om något för oss. Vi är proffs på vårt barn, vi vet bäst tydligen.

Men vi vet INGENTING till en början om vad ADHD innebär. Vi vet INGENTING om mediciner. Vi vet INGENTING om hur skolor fungerar. Men det är vi som ska bestämma allt och ta beslut i saker som vi inte kan något om. Jag har fått googla mig fram efter information. Söka i bloggar och annat. Ingen har erbjudit mig någon utbildning eller gett mig information. Jo, vi fick en liten broschyr då det var dags för medicinering. Men ingen uppföljning eller antydan till att erbjuda nåt som helst stöd.

Jag trodde att BUP och Habben hade ett samarbete. Det har visat sig att det har de inte. De vet inte vad den andra kliniken jobbar med eller hur de arbetar. Jag trodde i min enfald att Habben hade skickat över den senaste utredningen till BUP då vi skrevs över där. På BUP trodde man tills i går (vi skrevs över i somras) att min son är utvecklingsstörd och har "lite ADHD". Vi föräldrar talade om för BUP att utvecklingsstördheten inte finns längre men att han har en stark ADHD. Personalen på BUP såg alldeles frågande ut.

Jag trodde också att skolan skulle ta hjälp från folk som kan det här med särskilda behov. Först nu - en och en halv termin senare - kopplar skolan in skolkuratorn. Sonen tycker det är bra att prata med henne.

Inte konstigt att det kan bli fel

Egentligen är det inte så konstigt att det kan bli fel i skolan. ADHD går inte in under LSS, Lagen om särskilt stöd. Hade den gjort det hade vi haft en laglig rätt att kräva att skolan skulle skaffa en assistent t ex. Vi kunde kräva att få specialundervisning och vi kunde kräva en massa annat.

Vi som inte vet hur det är att ha den här diagnosen kan nog aldrig förstå hur det är. Det är inte alla som kan sätta ord på det.  Min son, snart 15 år, kan det definitivt inte. Han vet inte hur han ska verbalisera det hela. Men det finns en som väldigt tydligt förklarar det i bilder. Se här - ADHD i bilder>>

Egentligen är det inte konstigt att det kan bli fel. Det som händer inne i huvudet syns ju inte på utsidan.

Mellan stolar

SKOLAN
Skolan började, vi kände en kämparanda - nu skulle saker äntligen bli bra! Han skulle inte längre känna sig som ett "sär", han skulle gå i en vanlig klass och skolan hade lovat att de skulle se till att han fick det stöd han behövde. Men så börjar problemen igen...

Jag tror det är så att med den historia han har, med så många år av en ickefunktionell skolgång som han har bakom sig, då han sätts i den "vanliga" skolan med alla krav som den har på sina elever, då skolan inte kan möta upp de behov han har... Då tappar han orken och kraften. Skolan ville först "se hur han funkade" för att lista ut vilket stöd de kunde ge honom. Egentligen hade de redan den informationen efter Habbens grundliga utredning som de har på papper och som de också har fått berättat för sig av psykologen.

Sonen började skolka och det rejält. Vi har blivit kallade till EVK:s (Elevvårdskonferenser), säkert var tredje vecka. Det är HAN som blir skälld på, det är HONOM man ställer krav på, HAN ska försöka förklara varför han väljer att skolka. Inte blir det bättre heller. Och skolan kallar till ytterligare en EVK. Där man ställer krav på honom. Det här med åtgärdsplan att följa upp har varit ytterst bristfälligt. Man har skrivit att "han nu ska se till att komma i tid till alla lektioner och inte skolka". Man har inte tagit reda på VARFÖR det ser ut som det gör, orsakerna till att han gör som han gör. Jag har stångat mig blodig, jag har känt mig alldeles utmattad men vad jag som förälder än gör blir det inte bättre. Jag kan inte hjälpa min son mer. Jag försöker peppa honom så mycket jag kan. Men det räcker inte. Det hjälper ju inte att skolan vet om att han har ADHD om de inte förstår vad det innebär! Det heter "I Sverige har vi en skola för alla". I verkligheten är det en skola för de som klarar av att gå i den skolan som inte kan anpassa sig efter sina elever! Inte de andra, de lite mer "besvärliga" eleverna.

BUP
Då vi inte längre fick vara kvar på Habben skickades vi över till BUP. Det hände under sommaren 2010. Idag, 8 månader senare, har vi ännu inte fått en så kallad ärendehandläggare utsedd. BUP har endast varit till för oss då vi behövt förnya receptet på sonens mediciner. Jag har ringt till BUP och gråtit, jag har varit frustrerad över hela situationen, jag har försökt ta reda på vilken hjälp vi kan få av dem och krävt att få en ärendehandläggare. Efter mina samtal har... inget gjorts. Man har antecknat att jag ringt och att jag varit ledsen. Sedan har det stannat där.

Jag skulle vilja att sonen för väldigt länge sedan hade haft någon att gå och prata med. En som kan ADHD riktigt bra och som skulle kunna hjälpa honom att skaffa strategier för att hantera sig själv då det barkar iväg. En "lär dig din ADHD-utbildning". Jag har också bett om det vid ett flertal tillfällen då jag ringt till BUP. Svaret jag får är att de har så lite personal, att de har så långa köer, att resurserna inte finns. Hallå!!! Vi har varit inskrivna på BUP sedan 2003! Har vi hamnat sist i kön igen? Det är min son som hamnar i kläm! Han är ung och jag gör allt för att hans liv inte ska bli förstört! Vem kan hjälpa mig om inte BUP, som är de som vi ska ha kontakt med, kan göra det? Ska jag också behöva ta ansvar för att BUP:s situation är ohållbar? Jag vill ha lugn, ro och känna trygghet i att vi kommer att få den hjälp vi anser oss ha rätt till. För att min sons liv ska bli bra.

Vi var på BUP igår för att prata medicin och förnya recept. Jag hoppas att vi efter det mötet kommer få hjälp. Sköterskan insåg efter en timmes prat att vi nog "hamnat lite mellan stolar". Jag hoppas verkligen att vi snart kan slippa göra allt själva! Att de som har sådana här saker som yrke kan ta över snart.

Att leta rätt skola

Sonen har alltså haft riktigt kämpigt under hela sin skoltid. Året han gick i 6:an var i princip ett enda stort kaos, året han gick i 7:an gick han på fel skola, särskolan. Vi kom fram till att han var tvungen att gå om 7:an och forskade om vilka skolor som fanns. Jag pratade med Skolinspektionen för att få reda på om de hade någon granskning på högstadieskolorna i vår stad när det gällde hur de handskas med barn med funktionshinder, vi fick reda på att det finns en ADHD-klass, vi försökte under massor av veckor som blev månader få tag på något som heter "Pedagogiska stödteamet" vilka jag inbillade mig skulle kunna vara ett stöd för sonen i den skola han skulle hamna i. ADHD-klassen var inte att tänka på - kön dit var så vansinnigt lång. En ansökan skickade vi in i alla fall.

 Vi valde tillslut en skola som höll på att förbereda sig att ta emot särskolan. Vi hade fått höra att den här skolan verkligen var intresserade av att arbeta med frågorna som rör funktionshinder och allt kändes bra. Vi föräldrar har arbetat hårt för att ordna så att allt ska bli så bra det kan för sonen och jag har varit helt matt mellan varven.

Då den nya skolans rektor ringde mig sa hon att nu kunde jag slappna av, det är deras plikt och skyldighet att se till att det ska fungera, att de var vana vid att arbeta med barn med funktionshinder blev jag så glad att jag grät. Sonens mentor kändes också väldigt bra och tydlig. Habben och särskolan gjorde en överlämning och berättade vilka problem sonen har och hur man bäst arbetar med honom. Allt kändes riktigt bra! Och det blev sommar och sommarlov.

Utredning 3

Eftersom sonen fick diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" skulle vi inte längre vara kvar på BUP utan Habiliteringen var de som skulle ta hand om oss nu. Jättebra att de håller till nästan granne med särskolan, tyckte vi.

Sonen fick komma dit och han skulle också få hjälpmedel för att klara av vissa saker, för att underlätta vardagen. Då vi gick dit och träffade arbetsterapeuten och gick igenom alla grejor kändes det inte riktigt bra. Inget fel på henne alls! Men de saker som han skulle få hjälpmedel till kändes överflödiga. Det tyckte både sonen och jag. Arbetsterapeuten kände nog samma sak, för snart kallade Habbens psykolog oss för ett möte. Även hon kände att det inte stämde med sonen. Något var inte som det skulle med den diagnos han hade. "Får jag utreda honom igen?" frågade hon. Självklart, tyckte både pappan och jag eftersom allt bara kändes hur fel som helst.

Under hösten och våren 2009-2010 utreddes han alltså för tredje gången. Psykologen hade så svårt att få grepp om honom, hon triggades av hans person och hon utredde mycket. Alla tester hon kunde komma på fick han genomföra och hon drev testerna långt. När hon var klar var hon mycket säker på sin sak: Sonen är allt annat än utvecklingsstörd, han är helt åldersadekvat och ibland även över sin ålder. Däremot har han en stark ADHD och drag av Aspbergers syndrom som ställer till det för honom.

Äntligen kändes det rätt! 7 år senare visserligen. Men då kommer vi till nästa grej. Eftersom han inte är utvecklingsstörd ska han inte heller gå i särskola. Och eftersom han inte är utvecklingsstörd får vi inte heller finnas kvar på Habben. Där får bara de som har en diagnos som går in under LSS vara. Och det gör inte ADHD. Vi var nu tvungna att igen leta en ny skola för sonen att gå i. Och blev skickade tillbaka till BUP.

BUP 2 och Skolan 1

BUP
Vid det här laget har min son fyllt 12 år och är på sitt 13:e. I skolan fungerade det allt sämre - han var störig och bråkig och hade svårt att sitta still. Situationen i skolan var ohållbar och vi kände att vi behövde träffa BUP igen. Samma psykolog fick vi den här gången och hon ville nu göra om WISC-testet för att se om något hänt med hans utveckling sedan sist. Efter avslutat test kom hon fram till precis samma sak som förra gången - han var lindrigt utvecklingsstörd. Det var väldigt tydligt så, sa hon. Det fanns verkligen ingen tvekan till att det var så. Jag och pappan frågade även den här gången om hon inte också skulle kunna utreda om han har ADHD och det skulle hon kunna göra, sa hon. Nu hade hon lärt sig att man kan vara både "underbegåvad" och ha ADHD.

När det gällde skola sa psykologen att sonen skulle må allra bäst av att gå i särskolan. Det kändes väldigt märkligt - men vi fick också veta att vi säkert har massor med föreställningar om särskolan och vilka som går i en sådan. Och vad vet vi? Vi är ju "bara" föräldrar och inga proffs. Vi kunde ju bara lita på att hon som psykolog på BUP, med de här frågorna på sitt arbetsbord och med den långa erfarenheten hon har, vet vad hon snackar om.

SKOLAN
Vi tyckte inte att han skulle behöva byta skola under pågående läsår, däremot skulle han hur som helst behöva byta skola då han började i högstadiet då den skola han gick i endast var upp till årskurs 6. På den skola han gick i blev situationen helt ohållbar - de flyttade ut ett gäng "stökiga pojkar" till ett mindre klassrum för att de skulle få jobba lite mer riktat. Eftersom han också hade diagnosen "lindrigt utvecklingsstörd" fick han också rätt till en assistent. Assistenten var en ung kille som egentligen var fritidsledare.

Tanken med att flytta ut dem var säkert god från skolans sida, men problemet var att de inte hade kommunicerat det här med pojkarna, eller vart fall inte med min son så att han förstod varför. Han kände det som om han satt i skamvrån och sparkade ännu mer bakut.Vi satt i möten med skolan, där rektorn i princip sa till oss att han nog måste byta skola till särskolan. Det kändes som om vi inte alls var välkomna längre. Jag påpekade ett flertal gånger att Montessoripedagogiken, vilken är den pedagogik de för, är gjord för barn som är precis som min son - de har ju alla verktyg i den! Då blev rektorn ännu mer irriterad.

Han gick ut 6:an och påbörjade sin medicinering för ADHD den sommaren, 2009. På hösten började han på särskolan.

BUP 1

2003 sökte vi oss till BUP då vi kände att något inte riktigt stämde med vår son. Vi fick träffa en psykolog och en kurator. Psykologen kommer fram till att ett så kallat WISC-test vill hon göra. Och gjorde så. Vad hon kom fram till var att sonen var lindrigt utvecklingsstörd, det vill säga ha ett IQ på kring 70.

Det kom som ett slag i ansiktet på mig. Jag förstod ingenting. Min son utvecklingsstörd? Aldrig i livet! Men psykologen var mycket bestämd på den punkten. Vi frågade om hon inte också kunde utreda ADHD, vilket var den diagnos som kändes närmare tillhands. Psykologen sa att det inte var lönt. En som har ADHD är "normalbegåvad" och eftersom han inte var det kan han inte ha ADHD. Och vad vet vi som föräldrar om det här? Ingenting. Vi måste ju lita på att psykologen kan det hon gör.

Sonen gick på en mindre skola med Montessoripedagogik och BUP informerade hans lärare om vilka problem han hade. Att man måste vara väldigt konkret i sitt sätt att arbeta tillsammans med honom, att matte är vädligt svårt, att han nog också skulle må bra av att sitta lite för sig själv för att lättare kunna koncentera sig på sina uppgifter.

Vid den här tidpunkten gick han i årskurs 2 och det gick rätt bra ett tag. Men med stigande ålder ökar också kraven på barnen. När han gick i 5:an var problemen så stora att vi sökte oss till BUP igen. Under år som var emellan hade vi ingen kontakt med BUP alls. Vi har klarat oss själva.

Då han var ett litet barn

Då min son var liten ville han vara överallt. Året då vi var hemma med lillasyster var han mellan 3 och 4 år och jag var mycket tacksam att Öppna Förskolan där vi bodde hade öppet varje dag. Hur hade jag klarat det året annars? Han skulle hela tiden ha kompisar och någonting att göra på ett sätt som jag inte upplevde att de andra barnen i samma ålder behövde. Hans mormor jobbade också deltid och tog sig an honom en dag i veckan och det var enormt värdefullt. De gjorde utflykter tillsammans och jag fick en dag för bebisen helt själv. Och sonen uppskattade utflykterna med mormor lika mycket som hon gjorde det.

Det här med att sova har också alltid varit ett kapitel för sig. Då han var så liten att han skulle sova på dagen var det bara i vagnen det gick. Och med vagnen var vi tvungna att promenera 2 timmar för att det skulle gå. Det gick inte att promenera på vägar för det kunde ju komma en bil, en människa, en hund eller annat intressant och så var allt förgäves. Nej, jag hittade små små skogsvägar där jag var säker på att inte träffa någon alls. Skogsvägarna var ofta helt glömda och därmed inte helt enkla att ta sig fram med vagnen. Men det gick! Svårare var det på kvällarna - det har kunnat ta flera timmar innan han kommit till ro. "Jag ska bara dricka, kissa, säga en sak - förresten mamma, jag funderar på det här och det här - kan vi göra det här i morgon" osvosv har det låtit då han ska sova.


2003 sökte vi till BUP, vi kände att det var något som inte stämde med honom. Nu börjar vår resa som än inte är framme vid slutdestinationen.

Min sons historia

Min son och vi andra i familjen har varit med om en resa som än inte är slut. Jag hoppas att vi snart kan göra ett bokslut på den och kliva på tåget "Lugna resan" istället för båten på stormiga havet. I den här bloggen kommer jag skriva vår och fram för allt sonens historia.