onsdag 27 april 2011

Rymlingen min

Igår fick jag ett samtal från pappan: "Sonen har rymt igen. Jag är ute och letar. Han svarar inte då jag ringer".

Jag skickar ett sms och väntar på vad som ska hända. Han svarar! Och vi sms:ar under en eller ett par timmars tid. Jag frågar om jag får ringa, det får jag inte. Men han fortsätter svara på sms:en. Under samtalets gång säger han att ingen förstår honom, han säger att han försöker prata, men ingen förstår. Och då rymmer han. Det är inte första gången det händer. Tillslut säger han att han vill bo i fosterfamilj. Nästa sms som kommer direkt lyder: "Eller om du och pappa fixar en moppe och moppekort. Då kommer jag hem".

Han har inte ätit sina mediciner på fem veckor nu. Han tycker att de funkar bra, att de gör gott. Men han vill inte känna sig annorlunda, vilket han tycker han blir då han äter dem, i förhållande till andra. Dilemma! Han behöver verkligen sina mediciner för att kunna använda sin hjärna på ett konstruktivt sätt. Ovanstående resonemang visar ju hur det funkar utan dem.

Ett dygn, drygt, har han varit borta. Vi har kunnat kommunicera via sms endast. Han har stängt av sin telefon mellan varven, han har svarat knapphändigt på sms:en som handlar om var han är. Han slutade att svara helt då jag frågade vad han har för plan med sitt handlande. Vad han vill uppnå.

Nyss kom ett sms från pappan som skrev han hade hämtat sonen. Samtidigt kom sonens sms: "Hemma nu".

En sten föll från mitt hjärta. Men bara lite. Vad händer i morgon? Vågar pappan skicka honom til skolan eller kommer han då att rymma igen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar