lördag 2 april 2011

Medicinen

Sonen vill inte ta sin medicin. Den som får tankarna och intrycken att bli mer sorterade. Den som får honom att tänka till ett varv extra innan han handlar. Han säger:
- Jag vill inte behöva ta tabletter för att vara som alla andra. Jag vill inte behöva ta tabletter för att passa in. Jag vill duga som jag är!

Som förälder försöker jag få honom att förstå att det inte är därför som han ska äta dem. Jag försöker få honom att förstå att det är för hans egen skull, för att han själv ska få lugn och ro som det är bra att han tar dem. Det går inte in alla dagar.

Tar han inte dem lider han. Han lider av att inte kunna sortera allt. Av att han handlar ännu mer impulsivt än annars. Men han själv märker inte det, verkar det som. Lider han så lider även jag och hans syster som drabbas av alla vredesutbrott och impulsivitet som följer.

Han duger som han är! Han är en fantastisk kille på väldigt många sätt! Jag älskar min son mest av allt på hela jorden. Han är en underbart fin människa! Som har en hel del problem och en jättejobbig historia att handskas med. Tyvärr!

5 kommentarer:

  1. Absolut duger han som han är, men medicinen är ju ett "verktyg" för honom att kunna lära sig saker och ting...
    För det gör ju alla andra...
    Alla andra sitter ju stilla och läser, räknar och lär sig nya saker...

    Skulle det gå att använda som argument?

    Vår äldsta ville inte heller ta medicinen, men insåg till slut, vad nytta den gör...

    När han får sådana där vredesutbrott, kan man inte prata om det, när det gått en stund, att "nu blev det sådär tokigt igen, ser du skillnaden på nej, när du inte tar din medicin?"

    Det jag lärt mej under alla år, är att man får välja sina strider och kanske se bortom bråken; varför blir han arg, har det hänt något, är han trött och slut, ta en time out och prata i ett lugnare skede inte gå in i ett bråk, alla gånger.

    jag vet inte om jag kan förmedla vad jag menar, men jag hoppas det!

    Du är en stark och bra mamma, även om man känner sig som den värsta tjatmoster och surtant ibland!
    Mvh Kin@

    SvaraRadera
  2. Jo, det är inte varje dag som han inte vill. Men då han sätter sig på tvären är det så han säger. Jag talar om för honom att det inte är för att han ska bli mainstream som tabletterna ska tas, det är för att han ska få ha det lugnare i skallen. Han kan då säga att han inte vill det just den dagen... Det är olika varje dag och visst måste man välja sina strider.

    SvaraRadera
  3. Hej.
    Vill bara önska er en så skön påskhelg, som ni bara kan ha.
    Mvh Kin@

    SvaraRadera
  4. Nu väljer jag - för ovanlighetens skull - att skriva anonymt.

    Det beror inte... eller, hmmm... jag vet inte!
    ;-D

    Alltså, så här är det:

    Jag undrar:
    Har du funderat på att ansluta dig till den slutna facebook-gruppen NPF-Forum?

    Anledningen till att jag frågar är just att det är lätt att uppleva ett stort motstånd mot att gå ut offentligt med namn och/eller bild och skriva saker om ens barn, vänner, föräldrar ...och sig själv.

    Men samtidigt känns det, för mig, som antagligen har en npf-relaterad motvilja mot lögner och masker, jobbigt med anonyma bloggar och anonyma kommentatorer.

    SvaraRadera
  5. Hej Anonym!

    Jag är med i den gruppen och några till :-)

    Anledningen till att jag här skriver anonymt är att jag skriver rätt öppenhjärtigt här och vill inte på något sätt hänga ut vare sig min familj, mig själv, BUP-mottagning eller skolor.

    Jag har upptäckt att eftersom jag skriver utan ett enda namn på någon, utan att nämna var vi bor någonstans i detta avlånga land kan bloggen användas av ex politiker och andra i utbildningssyfte :) Det här är en av många liknande historier och historierna finns i hela landet.

    SvaraRadera